Further information ...

De levandes landskap – och andras


Utanför de öppna fälten kring Tuna Vad tar den djupa skogen vid, och vägarna till och från byn ringlar sig fram genom denna. Närmast byn hämtar Tuna Vadsborna ved, virke och mat, och de är således inte främmande för skogen, men samtidigt hör de inte hemma där så som i byns öppna landskap. Skogen tillhör andra väsen, och byborna är kloka nog att behandla dessa med varsamhet och respekt. Den övermodige eller oförsiktige som inte har vett att föra sig i skogen kan lätt råka illa ut. Den ljusa, öppna bygden är människornas hem, och även om de ibland gästar skogen i olika ärenden går de inte gärna långt, och aldrig i onödan.

Ändå finns det många sägner som handlar om den avlägsna tid då människorna bodde i skogen, innan de röjde sig odlingar och en öppen bygd att leva i. Att människornas förfäder en gång kom från skogen bidrar naturligtvis till respekten inför den, liksom det faktum att deras själar fortfarande kan ses vandra bland träden där. Därför återbördar också Tuna Vadsborna sina döda till skogen, till förfäderna. Den personliga identitet som kännetecknar varje levande människa upplöses, och den avlidne blir en del av de dödas kollektiv. De döda i skogen är inte nödvändigtvis farliga – de är annorlunda, och deras beteende ter sig ofta nyckfullt och oberäkneligt för de levande. I de dödas skog har den levande människan liten makt, och gör bäst i att vara försiktig och skydda sig. Skogsbrynet – gränsen mellan skog och öppen mark – utgör i praktiken gränsen mellan de dödas och de levandes världar.

>>p align="center">>> >>img align="center" border="0" src="images/skogsbryn.gif">>> >>/p>>>
Än mer obegripliga än de döda är de ofödda, de som ännu aldrig har upplevt livet. Också de ofödda finns i skogen, men eftersom de ännu inte har lärt sig leva i luften vistas de i vattnet, i skogarnas tjärnar, myrar och vattendrag. Ur det blöta föds den nyfödda människan fram i luften och lär sig att andas som de levande, och i samma stund glömmer hon hur man lever i vattnet. De ofödda delar således inte landskapet med de levande på samma sätt som de döda gör, och kräver heller inte samma ständiga hänsyn – undantaget, förstås, de tillfällen då de levande måste uppehålla sig vid till exempel tjärnar eller myrar. Vid döden upphör människan att andas luft, och hennes kropp förs inte bara tillbaka till skogen, utan för att kunna uppgå i de dödas kollektiv bland träden måste det livlösa stoftet sänkas ned i vattnet, till de oföddas kollektiv. Vad som händer med de dödas kroppar i de oföddas mörka vatten är det ingen levande som vet, men det finns en oändlig cirkelrörelse i denna begravningsceremoni – liv och död kretsar kring varandra som sommar och vinter.

De levande minns förstås personer som redan har gått till de döda, och de kan drömma om andra som ännu inte är födda, men i nuet existerar inga sådana individer utan bara de dödas och de oföddas kollektiv. De levande skiljer sig från dessa genom den oupplösliga och unika kombinationen av en kropp och en själ. Själen symboliseras av det namn som barnet ges, och precis som människans kropp föds ur vattnet för att återbördas dit efter att själen lämnat den, uppkallas ett barn alltid efter någon som har levt tidigare. Detta är möjligt eftersom en död människas namn alltid tas ifrån henne innan hon sänks i vattnet vid begravningen. Det har då spelat ut sin roll som ett särskiljande märke bland de levande, och det är bara utan detta namn som den döda människan är fri att uppgå i de dödas kollektiv, utan personliga band till de levandes värld.

>>p align="center">>> >>img align="center" border="0" src="images/mat.gif">>> >>/p>>>
En konsekvens av detta är att man i Tuna Vad aldrig nämner döda släktingar eller bybor vid namn. I berättelser och skrönor om tidigare händelser använder man istället mer eller mindre välkända eller talande omskrivningar, så som »jarlen« eller »gammelstöten« för den gamle jarl Beregond. Så länge en person lever i folks minnen är det vanligen inget tvivel om vem som åsyftas, och efter att ingen längre minns tenderar legendmaterialet att flytta mellan olika figurer och gärna hopa sig kring de särskilt populära, som »stormohortmen« eller »kattkrokan«. I en muntlig tradition är en god historia alltid god. När man talar om någon närstående som har gått bort, där sorgen ännu smärtar eller saknaden är livslång, använder man ofta ordet »onamne«. Att benämna någon »onamne« uppfattas som både respektfullt och ömsint.

Top of page
 
This site was created using aeNovo software - www.aeNovo.co.uk
foamposites 2013 foamposites 2013 5(from 2588 reviews) 65.8USD 85.8USD

© www.femuglor.se