Further information ...

Livet i Tuna Vad

När ett barn föds i Tuna Vad hålls en namngivningsceremoni. Dels ger föräldrarna barnet ett namn, dess tilltalsnamn, men det får också ett andra namn av sitt hörn, vilket hålls hemligt under hela dess barndom. Föräldrarna uppkallar barnet efter någon som tidigare levt, som en del av livets och dödens kretslopp, medan det namn som hörnet ger är fyllt av symbolik. Båda namnen är således laddade, men de har olika sorters kraft. I den första namngivningsceremonin deltar hela byns befolkning, och alla hörnen har sina särskilda ritualer att utföra i samband med den. Ceremonin visar att barnet har accepterats som medlem av bysamhället, och av sitt hörn. Genom hela livet är människans band till familjen givetvis starka, och barnet uppfostras av sina närstående till att bli en fullvärdig och god medlem av byn. Men också hörnet är viktigt för barnets utveckling, för det är genom denna sociala gemenskap som barnet undan för undan får lära sig de speciella kunskaper och ritualer som är knutna till dess element, och det är endast på detta sätt det med tiden kan bli en fullvärdig vuxen bymedlem.

I de sena tonåren hålls en andra namngivningsceremoni. Till skillnad från den första namngivningsceremonin då hela byn deltog, är detta en ritual som hålls endast inom hörnet. Då får den unga människan åter emotta sitt andra, ditintills hemliga namn, som en symbol för att hon nu lärt sig tillräckligt mycket för att fullt ut fungera som en medlem av hörnet. Efter ceremonin tillkännager hörnet det andra namnet inför resten av byn, och från den stunden räknas den unga människan som vuxen och går under båda sina namn, det vill säga ett dubbelnamn. Den andra namngivningen är således ett tecken på att barnet har vuxit upp och ur sina närståendes omsorg, även om banden mellan dem inte på något sätt har brutits. Efter den andra namngivningsceremonin anses emellertid den unga vuxna människans främsta lojalitet ligga mot hörnet och mot byn. Även människor som har flyttat till byn och blivit en del av bygemenskapen kan tas upp i ett av hörnen. De får då också ett andra namn, men de kommer aldrig att lyckas bli lika skickliga i hörnets kunskaper och ritualer som de infödda som lärt dem som barnsben.

Vid begravningen återtar byn båda de namn som människan har ägt under sin levnad. Det sker i samband med den begravningsceremoni, då den liket förs till de dödas skog och sänks ned i vattnet ned till de ofödda. Efter att namnen har återkallats av de levande nämns den döde aldrig mer vid namn. Kärleksfullt kan vederbörande benämnas »onamne«, och i andra fall används talande omskrivningar, men berättelserna om personen ifråga tenderar att med tiden samla sig kring fantasifulla sagogestalter, sammansmälta av många generationers döda. Hela byn medverkar i begravningsritualen, precis som vid den första namngivningen, och alla hörnen har sina speciella uppgifter att utföra. Väl namnlös upptas den avlidne i de dödas kollektiv, och hörnet reser en käpp på begravningsmyren som minne över den förlorade bymedlemmen. Medan den snidade käppen sakta ruttnar ner i glömskan, försvinner undan för undan alla personliga minnen av den människa som en gång levde.

Även om familje- och släktbanden kan vara nog så starka mellan människor i byn, är hörnen den socialt viktigaste institutionen. Därför firar man inte heller bröllop som vi gör, för att förena två familjer eller släkter. Det är dock naturligt att unga människor – eller äldre – väljer att skapa nya familjer och uppfostra barn tillsammans. Varje gång ett nytt hushåll bildas hålls en hustagningsceremoni. Detta är en fest där hela byn deltar, och hörnen har som vanligt sina särskilda uppgifter i de ackompanjerande ritualerna. Hustagningen legitimerar hushållet i samhällets ögon, och utgör den juridiska grunden för att det ska kunna fungera som en ny ekonomisk enhet i byn.

>>p align="center">>> >>img align="center" border="0" src="images/dryck.gif">>> >>/p>>>
Åsikterna beträffande vad som utgör en lämplig livskamrat kan förstås gå isär, såväl hos hörnet som hos familjen, men Tuna Vadsborna anser att en sådan allians är en ensak mellan de, vanligen två, personer som ingår den. Det finns en rad tänkbara orsaker till att människor väljer att skapa ett nytt hushåll – det kan vara av kärlek, av vänskap eller för att uppfostra barn; det kan vara av ekonomiska skäl, av yrkesskäl eller av andra praktiska orsaker. Men hur nyfikna andra än är, och hur mycket skvaller som än kan sättas i rörelse av vissa nya hushållsformationer, anses löftet som dessa människor har givit varandra vara en privatsak.

Detta beror på att människorna i Tuna Vad uppfattar alla löften som en ensak mellan två vuxna människor, där båda var och en för sig kan garantera sin del av avtalet. Därmed går det inte att lova någonting å någon annans vägnar – en Tuna Vadsbo skulle inte finna ett sådant löfte värt någonting, för vilken garanti skulle finnas för att det infriades? När ingen kan göra löften eller ingå avtal i andras namn blir den sociala strukturen automatiskt också mycket ickehierarkisk, och i vardagen föds långa kedjor av muntliga »avtal« mellan invånarna; när smeden B vill ha läkekvinnan K:s hjälp för sin onda rygg måste han också göra upp med svampodlare T om en leverans av svamp, eftersom det är vad K vill ha i utbyte för sin bästa dekokt, och i utbyte mot svampen får smeden B kanske lova att smida T en ny skära, och så vidare. Systemet fungerar eftersom byn är så liten att alla förr eller senare är tvungna att ta hjälp av varandra, och det lönar sig därför inte att försöka lura sina medmänniskor. Däremot är det allmänt känt att folk som kommer utifrån sällan förstår saker och tings verkliga värde. Främlingar tenderar också att omsätta värden i mynt, vilket både kan vara praktiskt och besvärligt. I praktiken har detta dock gjort värdshuset till ett slags »växlingskontor«, där byborna vid behov växlar sådana förnödenheter som värdshuset behöver för sin ståndsmässiga drift, mot slantar som de kan schackra med främlingar med.

Bystugan, rådet, kan förstås inte heller bestämma över bybefolkningens göranden och låtanden. När kollektiva beslut måste fattas sammanträder bystugan och enas om hur de vill råda de andra att agera, och själva beslutet fattas sedan med majoritetsomröstning bland dem som anses berörda av det. Bystugan är dock en respekterad organisation, och dessutom djupt förankrad i byabefolkningen genom hörninstitutionen, så i praktiken fattas ändå nästan alla beslut i enlighet med bystugans råd.

Byn är liten och den sociala kontrollen stor, och byborna tenderar att alltid sluta upp bakom varandra mot utsocknes. Det innebär inte dock att det saknas trätor, gräl och fejder, men dessa grundar sig vanligen på personliga antipatier, på att någon uppfattar sig inte ha blivit fullt ut gottgjord i ett avtal, eller på missuppfattningar kring vad som egentligen ingick i detta. Det är ytterst sällan någon medvetet behandlar en annan bybo ohederligt, eftersom detta i förlängningen får konsekvenser för hela byn. Men man måste som sagt inte gilla alla.

Om ett avtal ska ingås som av parterna uppfattas som särskilt viktigt, görs detta med bystugan som vittnen. Bystugans medlemmar behöver inte vara informerade om vad avtalet innebär, men är garanter för själva proceduren. I närvaro av bystugans medlemmar ristar de båda parterna sina namnsymboler på en sticka, vilken sedan bryts i tre delar. Vardera parten tar en del av stickan – en del där båda parternas märken är ristade bredvid varandra – och den tredje delen förvaras i bykistan till båda parterna tillsammans inför bystugan begär den tillbaka eftersom de menar att avtalet är uppfyllt eller löftet löst.

Top of page
 
This site was created using aeNovo software - www.aeNovo.co.uk
foamposites 2013 foamposites 2013 5(from 2588 reviews) 65.8USD 85.8USD

© www.femuglor.se